Angry Dilan

Snackade med någon om bloggar häromdagen och kom på att jag fortfarande finns med här så nu tänkte jag skriva några rader. Vare sig någon läser det här eller inte bryr jag mig egentligen inte om så mycket, men det käns trevligt att ha någon slags dokumentation på att man har levt förutom allt som finns på facebook. Jag läste precis mitt föregående inlägg och spydde lite i munnen för att det var så personligt och avtändande, så jag tänkte fortsätta på det spåret.

Så, spår, det är just vad jag tänkte prata om. Jag tror att alla människor, fram tills att man blir typ 13-15 år, är 100% i din personlighet. Alltså, du formas bara av spontanitet och tänker inte att hur du ska agera när du är i olika situationer, du bara är. Efter det kommer det en period när du börjar förstå vad som är coolt och hur du vill se ut i andras ögon, här kan du tappa bort dig själv. Det här har jag tänkt mycket på den senaste tiden. Hur alla mina val, från den tiden där jag började tappa mig själv, har gjort mig till den jag är idag. Jag minns att jag bl. a. var driven, faktasäker och oerhört disciplinerad. Whaaat?

Allting är som i en gråzon, har det gått för långt? Har jag tappat mina värderingar och tillhörigheten till mig själv? Jag tänker ofta så här "Dilan, du vet att du är kapabel till att göra vad fan du vill, så hitta ditt kall och bli bäst på det". Men vad fan är det liksom när man har tappat bort sig själv?

Vet att jag är lite out there och så just nu men det är sjukt förvirrat. Känner att ett avgörande val kan föra mig till toppen eller till absolut rock bottom. Det jag egentligen vill göra är att fråga 12-åriga Dilan om tips. Han vet nog. Men det här är till framtida Dilan, du sitter säkert och har det gött nu men jag vill att du ska komma ihåg den här tiden. Skriver ner allt som jag inte kan skriva här på ett papper och förvarar det någonstans så att du kan läsa det sen.

Bryter här innan jag spårar ur ännu mer.